Övernattning på sleep in- hotel i Köpenhamn och sen iväg mot Grönland i lyxigt flyg med alla de traditionella servicetillbehören också för ekonomiklassresenärer, sen ännu ett rött propellerplan tätt över bergen till Maniitsoq, sen bara is och ljus och en själ som inte riktigt hinner med i miljöombytena. ”Nu är jag verkligen här!” säger jag mig högt för att det ska bli verkligare att stå mitt emellan de färgglada husen. Det blir det inte. Inte ens efter den första föreställningen.
Jag märker generat att jag stirrar på det vackra folkets vackra barn, det är som ungar mest, men bär en annan atmosfär. Föreställningen blir välvilligt emottagen, med glad nyfikenhet av en intresserad kärna, de som inte orkar ända fram tassar diskret ut.
Nu har jag sovit en natt och försöker fortsättningsvis acklimatisera mig till tidsskillnaden och… ljuset.
Snart är vi på väg igen, med båt mot nästa föreställning. Jag ser verkligen fram emot sjöresan! Jag ska palta på mig mina lager och min fula, fula dunrock (Kollegan sa lätt sarkastisk, att han trodde hans blessyrer skulle vara det största problemet under resan, men att det visade sig att mitt felköp till horrorbeiget plagg renderade minst lika mycket ångest…) Vår kontakt här på Grönland är för övrigt en skatt, jag ska verkligen försöka lära mig några fraser på grönländska bara för den sakens skull. ”Quojen” (felstavat, eventuellt) betyder tack. ”Q” ska låta i strupen, som ett litet kluck. Svårt!
Cornelia (snart på havet!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar