Lediga!

Började på Lina Forss ”Hallonbäcken” och är inte så förtjust, men läser tappert vidare. Morgonpromenaden igår senarelagdes från klockan elva till tolv (såg karlarna kanske lite, lite bleka ut?) och där emellan promenerade jag själv runt klippan Hotell Maniitsoq (se bilden) är byggd på och log och nickade mot alla mötande vänliga och satt sen en stund på hotellterassen som till hälften var en meter hög snöhög mer än terrass, och läste.

Vi drog ut i byn och försökte hitta souvenirer, men det var lättare sagt än gjort. Och så köpte vi vykort. Det finns två varuhusoider i byn, det är svårt att identifiera butiker när de inte har skyltfönster av något slag, men det är ju rätt förståeligt. Det känns tassigt att stiga in genom en anonym dörr, för först på insidan kan man vara säker på att det är en affär man hamnat i och inte någons privata hem.

Sen vet jag nu inte om jag planerat så mycket för lördagen, men vad det än kunde ha varit omintetgjordes det av ett sjujävla migränanfall. Det hade förvarnat om sin ankomst under två dagar, men hittills låtit sig motas av mediciner, men nu slog det då till med full kraft och däckade mig totalt i hotellrummets soffa, under det svalare fönstret. Ja, jag trodde ju att Grönland skulle vara kallt, men det har varit säkert 35 grader inomhus på de flesta ställena, t-shirtsväder, tack vare det strålande solljuset som skämt bort oss hittills.

Det blev ingen middag för mig ens, jag låg bara platt som en hälleflundra. Men sen när solen lagt sig kvicknade jag till, lockade håret (glamour, för fanken!) och kunde följa karlarna med på Hans Langs minnes-jam till församlingshuset, som här fungerar som vilket föreningshus som helst (”Nej, jag tror inte Jesus skulle ha något emot detta”, sa VH). Hans Lang var en kär musiker och artist som med sin hustru under en båtfärd drunknade ifjol. Det var som Falmingokvintetten (utan ansiktslyften) på grönländska! Jag lärde mig grunderna till grönländsk polka och så skuttade jag runt till all möjlig sorts grönländsk pop och rock och det var härligt! Skärgårdsliv är skärgårdsliv, var än det försiggår, verkar det som. Jag stortrivdes och fick dansa mycket.

Enligt VH är det grönländska samhället jämlikt, men jag undrar lite jag. De kvinnor jag hittills träffat har nästan utan undantag (hälsovårdaren i Kangaamiut var ett riktigt rivjärn,i ordets bästa bemärkelse) varit aningen kuvade på något sätt. Inte privat och personligen, men strukturellt, om ni förstår hur jag menar. Jag inser att vi träffar de små byarnas folk när vi befinner oss här (Maniitsoq är för övrigt en ö) och att man inte ska dra för långt gående slutsatser av detta sociologiska forskningsmaterial, men också skådespelaren reagerade på detta. Det är svårt att mötas kvinna mot kvinna, känns det som, vi lever i olika världar.

Det som däremot är alldeles uppenbart är hur förtjust man är i barn här. Det är alldeles tydligt att barn är en stor tillgång och samhällets gemensamma ansvar. Här har jag inte sett några könsskillnader, alla verkar genuint hänryckta över de barn som vandrat runt i famnarna under våra föreställningar. Syskon ser ut att vara väldigt engagerade och stolta när det gäller de små i familjen. Funderar på det där med tonårsgraviditeter. På vad som är illa och vad som faktiskt kan vara bra. Det känns nästan som om det vore mer politiskt inkorrekt att säga att de kan leda till något gott, än att automatiskt fördöma dem, men jag tror ju nog att allting är relativt och kan inte anse att en kärleksfull förälder är ett dålig fenomen i något sammanhang.

Vi fick en stor komplimang av VH. Han sa att vi genom vår föreställning och turnén fått honom att komma närmare sitt eget folk. Jag tror jag grät en skvätt.

Idag är vädret dåligt, det blåser och regnar slask. Vi är stuck här på ön till måndagen, för inga röda flyg stiger under veckoslutet (jag får lite panik när jag tänker att de är röda för att man ska kunna hitta ett störtat plan bland snö och is och dessutom är de dash 7or…). Det finns två fungerande tv-kanaler i platt-tv’noch det är det. Ja, och så har jag Lina och några till samt ett par nyinhandlade danska damtidningar. Jag kommer att vara alldeles överavslappnad när jag kommer härifrån (om inte jetlagen tar knäcken på mig, förstås). Av någon anledning sänder den ena kanalen flera avsnitt av ”Americas funniest videos” fler gånger om dagen. Programvärden är så fenomenalt dum men samtidigt så supernöjd med sig själv att man baxnar och mår illa, mer blir samtidigt beroende av serien. Illa!

Snart ska vi sammanstråla för middag. Tigerräkor, kanske?

Cornelia (avslappnad)

PS. Haren Kanin! Det var den finaste kritiken någonsin! Tack och puss på ditt långa öra.