Brrr... det är lite för kallt för att ligga i soffan på balkongen, någon längre tid åtminstone. Ändå var jag utrustad med både kaffe, vaniljcrememunk och tidning. Nu är det skönt med en varm och gosig laptop i famnen.
Jag överträffade mig själv idag och beställde tandläkartid. Jag har varit en fullständig tandläkarfobiker i många år, på tio år gick jag inte alls och skyller det på dels dåliga tänder (trots ihärdigt borstande) dels på de sadistiska barnhatande tandläkarna i Åbo. Sen hittade jag en tandläkare som specialiserat sig på räddhågsna och hon sövde mig och gjorde tio års munhygiensiskt arbete på fyra timmar. Det var det värt. Kela betalade en del av både behandlingen och anestesin. Sen dess har min tandläkare lyckats bygga upp ett förtroende för sig och idag är jag inte så fobisk längre. Förra året frågade hon mig ännu väldigt milt, hur det kändes för mig när jag fick kallelsen till den årliga undersökningen per post, om det var obehagligt eller ens lite uthärdligt. Riktigt så neurotisk har jag inte varit, men det var ändå lite fint, tyckte jag.
Idag ilade gröten så illa och länge i en tand som jag bevakat misstänksamt ett bra tag redan, att jag måste ringa och det fanns en tid idag och i slutet av maj. Jag drog ett djupt andetag och sa att jag kommer idag. Beväpnad med en Diapam. Till min stora förvåning visade sig att jag inte alls har några hål, inte i de tänder som gjort ont, i alla fall. Annikki, så heter tandläkaren, trodde att jag spänner käken under natten, eventuellt gnisslar tänder och att det är dessa spänningar som påverkar tänderna så att det gör ont att tugga. "Har du stressat?" undrade hon och visade mig röntgenbilderna. "Och hur är det med huvudvärk, har du haft sådan?" Har jag det? Migrän, ja, men något annat? Inte vet jag. Och eftersom jag för det mesta sover ensam och kaptenslös, kan ingen heller berätta om jag eventuellt gnisslar mig mig genom mina nätter. Det hade jag nu verkligen inte väntat mig; att mina tandbekymmer kunde vara psykologiskt förankarade. Jag är förbluffad, men lättad över att inte bli bedövad och iborrad. Annikki slipade bara ner lite ojämnheter, som eventuellt har bidragit till det onda. Vi får väl se.
Tidigare träffade jag den nya förlagschefen över lunch på Kosmos. Jag är lättad och imponerad och ser med försiktig tillförsikt på framtiden. För första gången var jag inte arg och på defensen under ett förläggarmöte. Vi får väl se med det också.
Cornelia (psykosomatisk tandläkarpatient)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar