Jag vill ha vikinglineromantik! Jag är helt utmattad av verkligheten. I verkligheten är kärlek en naturkatastrof.

Vi har diskuterat hela veckoslutet, grälat och gråtit, hämtat andan och försökt igen och allt under en djävulsk tidspress. Bristen på tid är vårt ständiga problem, vårt ständiga samtalsämne.

Det skulle vara lätt att säga att våra problem beror på vårt särboförhållande, men jag tror inte det är så i grunden. Däremot är jag övertygad om att ett särboförhållande avslöjar minsta kommunikationsförbistring, vilket kan vara en bra sak. Det finns en brutal ärlighet över ett förhållande som inte kittas ihop av något annat än vilja och de handlingar man utför för att man älskar och vill den andra och relationen väl. Men det finns inte heller någon nåd, mycket lite av "vi kan vänta och se"- möjligheter.

Man måste jobba för sin relation, javisst,javisst, men en kärlekshistoria ska inte vara ett arbete. Jag tyckte att veckoslutets pärs bara var en enda lång krishantering, som det intet gott kom ur, men den kloka kaptenen hade bättre klarsyn och kunde peka på sådant vi faktiskt löst eller insett. Kaptenen visade på resultat jag inte sett, djupt nere i min grop som jag var. Nu tror jag att det kan vara okej att inte skörda så mycket direkt efter sådden, att även om vi inte rör oss någonstans, varken framåt eller bakåt, just nu, att vi ändå har en gemensam riktning.

Min naturkatastrof har målat in mig i ett hörn och jag blir desperat när ingenting fungerar, när detta är det enda jag vill ha. Det finns ingen väg ut. Skrämmande, men stort.

Cornelia (drabbad)