Napasoq!

Kapten Niels kan köra båt, det är samma stuk på befälhavare världen över, de känner sitt fartyg i sin kropp, de verkligen kör, inte bara styr. Och så har de bra syn, Niels ropade ”Säl!” igår när vi andra bara kunde se en eventuell svart prick på ett isflak långt, långt borta. Sälen var så liten och söt och orädd, vilket skulle ha gjort den till ett enkelt harpunmål om inte båten forslat turister. Småsälar smakar inte så mycket tran och är därför en delikatess. Jag äter gärna kött och jag inser att för att jag ska få min biff, så måste djur slaktas, jag är inte blödig på det viset, men jag tror knappast jag hade pallat att se denna lilla tagen av daga mitt framför mina ögon. Förmodligen hade jag gråtit resten av dagen. Jag hoppar till när jag ser döda vita kutar i fryslådor på bryggor, men inser givetvis the name of the game och kommer säkert att köpa något av säl som souvenir, om jag hittar något vackert.

Napasoq var vår minsta turnéort, där bor 90 personer och stället är ytter om allting. Byn var sliten av väder och vind på ett annat sätt än välmående mer skyddade Kangaamiut. När vi kom till skolan blev vi mötta av en amerikan som i sitt första andetag tackade oss för att vi hämtade alls något positivt till detta ställe med ”How shall I put it nicely… lots of social problems…” och så gick han på, mitt framför vår grönländska VH. Amerikas enorma insatser i form av honom som utsänd projektlärare, förbigicks inte heller. Han signalerade att vi borde stå på samma sida, på något sätt. Jag blev arg och generad. Vilken plump människa, helt intrasslad i sin egen förträffligthet. Jag sa, med illa dold irritation, att vi var väldigt glada över den här upplevelsen, dessa möten och att vi känner oss priviligerade för att vi fått komma hit, till dessa vänliga människor som bor mitt i havet, mitt bland isberg.

Jag hade ett stort behov att senare förklara för VH (och mig själv, tror jag) att vi med vår föreställning inte kommer till Grönland i något slags besserwisser terapiavseende, att föreställningen är som en gåva man vill överräcka till någon speciell person och att mottagandet av gåvan är halva showen. Det betyder inte att man blundar för eller är ointresserad av de förekommande sociala problemen, de är intressanta att diskutera som alltid överallt, men en konstupplevelse är något helt annat, med helt andra mål och förutsättningar till kommunikation och ahaupplevelse.

Ungarna var ljuvliga igen. De kom och tog i hand och sa hej på en massa olika språk, mitt i sin arktiska fotbollsmatch. Den förträfflige amerikanen hade inte läst det grönländska synopsiset med barnen, så det gjorde VH innan vi började i det mörklagda klassrummet. Vi har justerat pjäsen under de här dagarna, dragit ihop dramaturgin en aning och herr Skådespelare har utvecklat en aldrig tidigare skådad gestik. Blir vi alls tydligare kommer vi att närma oss regelrätt teckenspråk, fnissade jag igår. Men det fungerar! Herr Skådis jobbar verkligen hårt på scen och det ger strålande resultat när det gäller kommunikationen, publiken tar intresserat emot gåvan och hänger med i berättelsen. Jag blir helt rörd varje gång. Quojen för att jag får jobba med begåvningar, har jag ofta tänkt. Vi hade inte bara barn i publiken, vi hade också åldringar och två spädbarn som åskådare! Amningsprocedurerna på första raden fick skådespelaren att för en halv sekund tappa fattningen, men det berättade han först senare.

Efter föreställningen var den förträfflige plötsligt ödmjukt överraskad. Han frågade om homotemat i pjäsen och jag förklarade att vi irriterats på att ”homo” är ett rätt allmänt skällsord på skolgårdar och att vi velat ta udden av det genom att förklara innebörden, i ett bispår i pjäsen. Huvudpersonen, vars far är en riktig karlakarl, vill göra sina föräldrar glada igen, när han till sin förskräckelse ser att hans tuffe pappa har blanka ögon när han står i beråd att resa på jobb, långt från hustru och barn. Så han ställer sig upp och deklarerar ”Jag är homo!” vilket får föräldrarna dels gå i taket (pappan) och dels undra vad mommo ska säga (mamman. Fast ”Sånt finns nog i Grankulla också!”). Och de undrar om elvaåringen vet vad det betyder. ”Klart det!” säger huvudpersonen ”Homon är pojkar som tycker om pojkar, precis som jag, jag vill inte leka med några flickor, bara med pojkar!” och för att ytterligare strö salt i såren ”Nu kan jag vara homo som pappa!” när han stolt meddelat att han lämnat bort sitt tidigare ständigt medsläpade och av pappan kritiserade gosdjur. Nå, mamman förklarar sen att det hela handlar om att bli kär i någon som man själv, inte om att leka osv…

Detta hade berört den förträfflige mycket. ”As I am openly gay” tillkännagav han ”but not here, of course!” tillade han lite nervöst. ”Openly” med modifikation, liksom…

Men nu måste jag ge honom lite credits också, för han fick syn på att vårt tvåspråksstoff, pappa finne, mamma fifi, är bekant här också. Kanske pjäsen kunde göras på danska och grönländska på samma sätt? Intressant tanke, jag ska prata med VH om det. Och jag är glad för att vår teaterpresent kunde tas emot av den förträfflige också.

På vägen tillbaka plockade vi upp en guide, men annars hände inget särskilt, havet var lite gropigt, men vädret annars vackert. Det är svårt att inse att det för bara två veckor sedan fanns ett tvåmeters islock på vattnet. Nu är det vår och allting smälter så man ser det. Den lilla gula båten (som gav mig moderskänslor och som jag oroade mig lite för) i hamnen utanför hotellet har kommit loss och guppar nu på i isfritt vatten.

Sista föreställningen idag. Mot Attamiq!

Cornelia (morgonpigg och hungrig!)