Mera harmonisk tomgång men också lite oro

Lite champagne som aperitif, sen de randiga räkorna och mineralvatten och sen… ja, sen sömn. Det var gårdagens program det. I något skede var jag och handlade och såg en halv CSI (eller vad de heter?), småpratade lite med skådisen/teaterchefen, som för övrigt ser så avslappnad ut, att man knappt tror det är sant. Vanligtvis är han mer som en ekorre på amfetamin, så där som många egenföretagare… Om man gillar fotboll, är det förmodligen himmelriket att vara legitimt insnöad på ett hotellrum tillsammans med Liverpool och Arsenal, eller vem det nu var som spelade igår.

Tror för övrigt att vårt samarbete löper så friktionsfritt just för att vi båda ha ett visst helhetsansvar, han som teaterchef och producent; i relation till det är jag bara medarbetare och anställd, jag som husregissör; då han kan strunta i de konstnärliga helheterna som är mitt ansvar, och vara skådespelare med ansvar för sitt eget arbete endast. Vi klampar inte på varandras revir, men tar ansvar omlott, på något vis, för verksamheten.

Vaknade utvilad imorse före klockan sju (duktigt morgonpigg på Grönland, en riktig sömntuta enligt finsk tid) och gick för att äta frukost. Fick sällskap av en amerikan och jag konstaterade i konversationssyfte att ”You seem to prefer the bigger mugs like me” eftersom jag också ratat de pyttesmå tantkaffekopparna till förmån för de stora blå förmodligen avsedda för te. ”Sorry, I’m from America, I only speak English” sa han till det. Jahapp, jahapp, jag måste göra något åt min accent, tydligen… Nå, sen bad han om ursäkt och sa att han är så van vid att folk tilltalar honom på språk han inte förstår att han automatiskt svarar att han inte fattar. Han berättade att han tillbringar en månad i året här, han åker tillsammans med grupper upp på berg med helikopter och skidar sen ner med dem. Resten av året tillbringar han i Utah eller i Thailand, där han också har business och en flickvän. På frågan om han familj, svarade han att han hoppas att det är under arbete, att han tror att han äntligen träffat en kvinna som förstår honom och är den rätta. De ska ha ett företag ihop och söker mark att köpa, för att bygga något slags strandhotell, om jag förstod det rätt.

Han var sympatiskt nog inställd på att vara en del av samhället när han är här, han bor med sina grupper i byarna, inte på någon turistanläggning långt borta, som många av äventyrsentrepenörerna här har ordnat det för sig. Cafét vi åt en hamburgare på i Kangaamiut visade sig vara hans pensionat- och cateringservice. Jag berättade om vår andra amerikanska kontakt på Napasoq och han suckade och tyckte att cynism är ett trist fenomen, speciellt här, men att han tyvärr träffat många krassa människor, speciellt danskar, under sina sex år här som vill bort, men som upplever sig instängda och oförmögna att lämna landet. ”Men det är ju så, att många människor verkligen är ”stuck” här, att flyga är väldigt dyrt här” sa jag, lite allmänt och amerikanen (vi presenterade oss aldrig) berättade att många av hans bekanta inom hotellbranschen här sagt sig vara mer än villiga att komma och jobba hos honom i Thailand när det projektet blir verklighet, men att det stupar på pengar till flygbiljetten. De tjänar kring 1000$ i månaden och boendet slukar hälften. En flygbiljett till Thailand kostar ca 2500$. Det hade jag inte tänkt på, att man kan bli ekonomiskt stuck, så konkret. Jag är en bortskämd liten kulturmarakatta, märker jag, priviligerad.

Vid det laget hade VH äntrat frukostbordet och det blev tal om piloter. Amerikanen hade denna gång en svensk pilot, jag undrade om han inte haft någon inhemsk, men han räknade upp många andra nationaliteter. Jag frågade VH om han känner grönländska piloter och han nästan fräste ”många!” så jag inser att det här är ett känsligt kapitel, balansen mellan turism och exploatering och allt annat. Jag för min del tog för givet att endast grönländska piloter är något ha i det här landet, de lokala förmågorna måste ju vara de som känner till väderförhållandena bäst, jag hoppas verkligen vi ska flyga Dash 7 med en grönländsk pilot, speciellt då det som nu blåser så att tatueringana lossnar, som min kapten skulle uttrycka det. På samma sätt föredrar jag en skärgårdsbo vid rodret om vi ska till sjöss i skärgården. Demokrati i sin mest förenklade form politiskt korrekthet och låt alla blommor blomma, är mindre viktigt än att komma hem hel och hållen. Men det har kanske handlat om något annat för amerikanen. Och det harmar mig att jag inte hann parera hans förutfattade mening om vad jag tycker om kaffet här. Han hällde upp mjölk åt mig i den blå muggen, och när jag bad om ytterligare några centiliter sa han konspiratioriskt ”Yes, it makes the coffee taste better, doesn’t it.” Först senare förstod jag att han ansåg att kaffet här är dåligt i gemen, vilket är helt fel! Jag har fått gott starkt samt ickebeskt kaffe över allt här, både på caféer, på hotellet och ur kapten Niels termos på Targan. Det är ju amerikanerna som gillar blask och lankigt kaffe! Och nu hamnade jag i det svaga kaffets parti, helt mot min vilja och för att jag inte var tillräckligt snabb i tanken. ”Vi” och ”Dom”- tänkandet finns överallt. Måste lobotomera ut den funktionen ur min egen hjärna åtminstone, inget är så osympatiskt maktfullkomligt som den strukturen.

Det som också är osympatiskt och djupt oroande är vad VH berättade för skådespelaren igår, om hur narkotikan sprider sig som en löpeld på Grönland. Vi har tidigare talat om de problem som spriten medför och VH har själv nämnt incest som något som man verkligen borde ta itu med på de här breddgraderna, men knarket hade jag missat. Jag har blivit van vid att se narkotiskamissbruk som personliga, individuella tragedier som ödelägger enskilda människor och givetvis förstör det för deras närmaste också, men här ser jag plötsligt möjligeten att ödelägga ett helt folk, om vi nu ska vara riktigt dystopiska. Det är isolationen som gör det möjligt att förorsaka ett helt samhälle skada på ett alldeles annat sätt än i andra miljöer. Att någon tjänar pengar på sådan förstörelse är avskyvärt. Måtte de hamna längst ner i infernostruten. Ska försöka ta reda på mer. Narkotika skrämmer mig allra mest, det är vad jag är mest rädd för att ska drabba mina barn, narkomani och schitzofreni i sin värsta form, både fenomenen skulle tvinga en att se hur ens barn dör framför ens ögon, trots att de skulle stanna kvar som sina egna vålnader.

Det blåser som sagt, men det har slutat snöa. Den lilla gula båten är nu helt vit som synes. Bilderna på soluppgången från i går morse och den stora båten från igår kväll.Solen skiner igen på mig och skapar akut växthuseffekt i mitt rum. Om några timmar ska vi gå och se en handbollsmatch, VH fungerar som domare. Han är något av en kändis tack vara sitt spelande i landslaget för några år sedan. Vi rör oss bara med eliten, ha- ha! Skulle också lite vilja ha en sån där röd och vit t-shirt som det står ”GREENLAND” eller ”Kalaallit Nunaat” på ryggen, men då borde jag först bli tillräckligt bra inom någon idrottsgren och sen flytta hit, så jag får väl klara mig utan, mina mest idrottsliga dagar är nog över och jag betvivlar att det finns en fäktningsklubb här. Fast man vet faktiskt aldrig. Det behövs ju bara en engagerad eldsjäl för att det mest oväntade ska ske.

Fick trevliga nyheter hemifrån igår, överraskningspartyt för kaptens och min vän hade lyckats över förväntan, 40-åringen hade verkligen tagits på säng. Där är de i Åbolands skärgård och här är jag, i Grönlands. Fascinerande.

Cornelia (fortsättningsvis ändå avslappnad)