Kangaamiut!

Jag börjar ana ett folklynne, samtliga grönlandsinuiter (inuit betyder helt enkelt ”folk”, har jag just lärt mig) har hittills bemött oss med en speciell sorts vänlighet. Någonstans läste jag nyligen att alla kan lära sig att vara artiga, men att genuint vänliga människor är sällsynta. Tror det har något med själslig temperatur att skaffa, vänlighet kräver värme, artighet kan vara kallt om än korrekt. Hur som helst! Vi har blivit välvilligt och varmt bemötta av alla, barnpublik, lärare, hotdogsförsäljare…

Napas (Grönlands Nifin) idé har varit just att föra ut oss till de små bygderna, för att de mer sällan får ta del av kulturutbudet. När jag frågade vår napakontakt och lokala ”vårdnadshavare” (VH) vilka som kommer för att se vår föreställning, sa han ”alla” och på frågan ”men de som inte har läst synopsiset då? Kommer de att förstå något alls, speciellt barnen, om de inte hunnit börja läsa danska i skolan ännu?” svarade han ”De kommer ändå, ni är en begivenhet”. Mycket riktigt. Så också i Kangaamiut. Det var ett tag sen jag skrev autografer! Skådespelaren är väl vanare, men jag kände en liten fläkt av J.K Rowlinghet…

Den unge mannen som efter föreställningen tackade och kom och berättade att han är intresserad av skådespeleri, han förkroppsligade orsaken till att vi är här. Konst kan ha en livsomvälvande betydelse. De oförutsedda kontakterna -vilken kraft det finns i sådant.

Jag hade förberett mig på att Grönland skulle vara solkigt också, jag har läst på om alkoholproblem och tillhörande misär, men jag har inte sett riktigt något sådant ännu. Visst kan det vara anspråkslöst, som det ofta är i skärgård som skärgård bara man kommer tillräckligt långt ut, men inte solkigt alls. (Hotellet vi bor på är riktigt fint, badrummen helt klart nyrenoverade och det finns platt-Tv och allt. Rent och snyggt. Bara cigarettröken i pyttebaren är irriterande för en redan ovan.) Kanske är det annorlunda i Nuuk? Mera problem? Jag regerade på att jag i gårdagens lilla by med 300 invånare såg två reklamer för ångerpiller och jag har också förstått att man väldigt tidigt bildar familj här. För tidigt enligt VH. Det förhindrar i många fall vidare studier. Själv har han för övrigt åtta syskon. Plötsligt känns min egen familj rätt liten och behändig.

Skådespelaren hade glömt sina ögondroppar hemma och vi åkte via hälsovårdscentralen när vi skulle iväg. Till vår förvåning var medicinen gratis. ”Så är det här på Grönland, antingen är det dyrt eller så är det gratis” sa VH. En ganska intressant princip, lämplig för dem som är tryggare med det extrema än med det jämntjocka. Att plocka bort stygnen från det demolerade fingret var likaså gratis. Det skedde i Kangaamiut. Aldrig har jag sett en så vacker vy genom ett HVC- fönster tidigare; fiskebåtar, snö och is samt stora fåglar flygande förbi, allt mot en knallblå himmelsfond.

Man kan inte undvika att bli berörd av naturen här. Det praktiska livet påverkas så till den grad av omständigheterna att det blir en existentiell upplevelse, vare sig man vill det eller inte. Det tar den tid det tar att förflytta sig från plats A till plats B, det finns inga vägar mellan orterna och att flyga är väldigt dyrt. Så det blir båt. Om man alls vill förflytta sig. Jag tror att man måste vara bra på stå ut med sig själv, om man lever så här. Eller så måste man blockera, ”förnumba” sig på något sätt. Jag funderar på sånt här, för att författarskapet kräver detsamma, att man står ut med att vara med sig själv. Jag är själv inte säker på att jag gör det i längden, men någon gång måste jag försöka mig på det där längre textprojektet, antar jag.

Miljön skapad av isen och havet och de höga bergen är inte bara majestätiskt vacker, den känns trösterik. Det är inte möjligt att tro att man kan påverka sitt liv i någon högre grad, när man är utsatt för elementen på det här sättet. Det känns befriande. Det blir möjligt att koncentrera sig på mindre men essentiella detaljer istället. Som på att vara vänlig.

Klockan är mitt på dagen i Finland när jag skriver det här, men här är det arla-arla morgonstund och snart möjligt att få frukost. Fast jetlagen inte borde påverka en så mycket när man reser åt det här hållet, märker jag att min kropp nog ändå anser att jag borde hålla mig till vad den är van vid, när det gäller vila. Jag kan bli så trött och seg att jag verkar växelvarm, bara av att tejpa några sladdar, att det är komiskt. (VH har erbjudit sig att ta över om det blir för tungt… Stackars min mer energiska skådis! Det är ju inget snack om vem som gör det verkliga jobbet här, representation kan inte riktigt klassas som annat än kul nödvändighet, även om jag anser att stödtrupperna är oumbärliga liksom depåpersonal. ) Efter middagen slocknar jag mer eller mindre direkt, trots goda föresatser när det gäller den här lustfyllda rapporteringen och avslappnat tv-tittande eller bokläsande. Morgnarna får bli mina istället. Det passar mig bra.

Snart ska vi i Targan igen, med stäven mot nästa föreställning! God morgon på er!

Cornelia (glad och växelvarm)