Atammik!

Dubbelt längre sjöresa till Atammik än till Napasoq och dubbelt högre vågor. Det är fjordvattnets rörelser fram och tillbaka i fjorden som skapar den gropiga sjön, inte vinden. Jag var inte rädd, Niels’ kaptensförmågor inger kompakt trygghet i mitt hjärta, men nog vagt ljusgrön ännu när vi kom fram. VH var totalt oberörd medan skådespelaren såg aningen orolig ut, så jag behövde inte var ynklig alldeles ensam. Niels medkänsla med mig botade mig nästan.

Men allra först levererade vi guiden Adam till foten av sitt berg Apussuit. Han skulle upp på toppen till turistanläggningen (om jag förstod det rätt) med motorkälke, hans gäster från Saudiarabien skulle anlända under veckoslutet med helikopter.

Maniitsoqs kommun har sett till att också mindre byar, som nu Atammik med sina 300 invånare, har en ordentlig sporthall till sitt förfogande. Den här, med pastellinteriör, var byggd för en sex år sen, men fortfarande i mycket gott skick, slitaget är inte i proportion till storleken som vi är vana, antar jag. Det är en bra idé att satsa på såna här utrymmen, jag tror min professor på Teaterhögskolan hade rätt, när hon sa att vilsna ungdomar i puberteten kan räddas av två fenomen; teater eller idrott.

Jag är ingen workshopmänniska egentligen, jag är inte en särskilt hågad pedagog, mycket mer en föreläsare och diskussionsledare, men de här ungarna tänder något sådant i mig. Det är så imponerande att de lever där de lever, som de lever, att jag får lust att bidra med något ännu mer konkret än vår föreställning. Jag måste fundera på saken ur det perspektivet. När vi kommer hit nästa gång, för det tror jag vi gör, allt annat känns som en väldigt främmande tanke, vill jag ha en föreställning som är mer anpassad till språkförbistringen, mer fysisk mindre texttung, än den vi har. Om vi kan göra autografskrivarsuccé med den vi har nu, som handlar om språk, bland annat, hur mycket bättre skulle vi inte kunna kommunicera med något mer skräddarsytt? Det är väl så, att när man lite lär känna någon, så vill och kan man ge mottagaren en ännu personligare gåva. Ska fundera vidare.

Det blev fullt hus igår, vi var tvungna att dra fram fler stolar, tillslut var de nästan hundra. Det är en ganska fin procent!

Resan hem var mindre gropig (eller hade jag vant mig?) och issörjan hade reducerats ytterligare. Niels fick vår resescenografi, bestående av Ikeas pall ”Bekväm” som tack, den fick bli båtrekvisita istället och fungera som landstigningshjälp.

Hotellets tigerräkor var gudomliga, men efter desserten var jag så trött att jag knappt hann till mitt rum innan jag somnade. Karlarna däremot var pigga och farligt energiska och har antagligen haft en riktig helkväll i minihotellbaren, icke att förväxlas med minibaren, som inte är mycket mindre än hotellbaren, faktiskt… Det klarnar säkert när vi tar oss ut på byn om några kvällar.

Jag har sovit länge denna morgon, vakande först halv sex (dvs 10.30 finsk tid…) och läste slut min Nesser ”En helt annan historia” och nu saknar jag den redan. Måste börja på nästa bok.

De omnämnda amningsprocedurerna igår, annars; Den hungriga babyn satt inte alls i moders famn under föreställningen, utan i ett syskons, så när mamman plötsligt, mitt i repliken, drog upp skjortan och blottade sina bröst, förstod Herr Skådespelare först inte om det eventuellt var en eloge till hans skådespelartalanger eller vad? (Vi dramatiker och regissörer råkar mer sällan ut för den sortens manifesterad uppskattning, men man vet ju aldrig.) Nå, sen kom babyn till bröstet och pusselbitarna liksom på plats.

Vad ska hända idag?

Cornelia (nyfiken och förväntansfull)