Jag har befunnit mig i ofrivillig nätskugga den senaste veckan, den stora gratisservern som huset jag bor i hör till, har varit sönder. Hoppas det fixat sig nu äntligen.
Repeterade den nya pjäsen idag. Äntligen hittar skådisarna rätt, det är svårt att ta in att de behöver nästan lika lång tid på sig att orientera sig i texten som jag har behövt för att skriva den. Det som varit självklart för mig redan i månader är helt nytt för dem vid en första läsning. Jag spinner ljudligt när jag får göra teater, ha ett socialt sammanhang och konstnärligt ansvar. Hur ska det någonsin kunna bli en riktig författare av mig?!
Kaptenen dök upp i fredags, ramlade in dödstrött och i samma skick som en disktrasa man lämnat ute över vintern. Med en bukett blåklint till mig. Det hördes ett stort "ritsch" igen i mitt karborrebandshjärta när han åkte på söndagseftermiddagen, men det var skönt att se att turistandet i familjelivet gjort min älskling gott. Men tomt blev det.
På söndagen hade vi den traditionella balkongsinvigningen. Flickisarna städade i dagarna två och sen var det dags för klippning av bandet och så åt vi kex och vindruvor, barnen, både egna och andra, fick saft och min granne/väninna och jag drack äkta champagne för att fira våren och bougainvillean som jag hoppas kommer att överleva. Margariterna klarar sig säkert.
Dagens friskis tog alldeles andan ur mig, som bäst antar jag att jag ser ut som de i reklamerna, fånigt småleende när endorfinerna får en att flyga, men nu känner jag mig bara dehydrerad och trött. Dags att sova, men först lite bok.
Cornelia
1 kommentar:
oooo så underbar ballkong och invigning och allt. Har en betongterass med hög grå mur runt, vi brukar kalla den DDR... men bättre än inget och så har vi ju trädgården förstås, man kan inte ha allt.
Kramis Kat
Skicka en kommentar